Malin Buska
tog sig till världens filmfestivaler via Scenskolan i Malmö. Men Stockholm är hemmaplan.
Det fanns tre hus i den tornedalska byn Kulmungi. Två på ena sidan sjön, ett på den andra. Malin Buska bodde på den ensamma sidan. När skådespelaren berättar om sina barndomstrakter låter
det ändå som en magisk plats, där norrskenet knastrade, björnar strövade över snötäckta gårdar och barn lekte Finska vinterkriget i bortglömda skyddsvärn. Men Tornedalen gör sig vackrast just som ett minne.
– Jag trivs bättre i större städer, och Stockholm är hemma för mig, säger Malin Buska, med urskogslugnet som ett dämpande täcke över rösten. Vid Stockholms filmfestival i höstas fick hon pris som svensk films kommande stjärna för sin genombrottsroll som Katrine i Björn Runges ”Happy End”. Nu är det närmare till Europas filmfestivaler än till Kulmungi. I maj åker hon till Cannes.
Hon har träffat regissören Luc Besson, och skulle gärna jobba med Philip Seymour Hoffman eller Lars von Trier. Fler än en journalist har frågat om hon inte drömmer om Hollywood.
– Jag säger inte nej, men det viktiga är inte var jag jobbar. Är rollen intressant tar jag min ryggsäck och far vartsomhelst med hjärta och engagemang. Det fantastiska med mitt yrke är att helt få kliva in i olika jag och hitta nya sidor hos sig själv.
— Mats Bax